fiveseconds

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Den känns som att alla vill ha en del av mig och snart har jag ingenting kvar till mig själv. Jag behöver också någon som jag kan luta mig mot och ta stöd av när det känns som att världen håller på att gå under. Det känns väldigt olustigt att sitta här och berätta om sina känslor men att ha en tråkig och så otroligt opersonlig blogg skulle inte vara samma sak. Men jag antar att det ändå skulle vara väldigt härligt att kunna sitta någonstans och dela med sig av ett liv som jag önskade att jag hade. Men då skulle det ju inte vara jag, det skulle ju inte vara jag.

I helgen ska jag till pappa och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Visst jag är jätteglad över att få se pappa så mycket nu men ändå så är det så himla svårt. Det känns så fel att dölja saker och jag antar att på sätt och vis också ljuga för honom. Jag vill inte det och jag är så himla rädd att jag ska förlora honom när han får reda på sanningen, att jag äntligen tagit reda på vad jag vill göra med mitt liv och att jag har fått en chans att testa det jag vill göra. Jag sitter inte här och skriver för att jag vill ha medömkan och om jag får någon kommentar om det så kommer jag att ta bort den.

Jag har varit hemma från skolan två dagar nu, imorgon blir den tredje och hela tiden känns det som att jag skolkar, fast jag inte alls gör det. Jag måste igentligen plugga inför matteprovet, skriva klart vogue uppsatsen som jag talat om här en miljon gånger samt skriva klart en bokrecention och träna,träna,träna, men så fort jag tänker på det blir jag så trött att jag bara går och lägger mig och med den arbetsmoralen så kommer jag inte komma långt.

KISSES